Jag kan lova att man inte är kaxig när man far fram på en attendocykel klockan tjugoett en regnig höstkväll. Hua så obehagligt! För att inte skrämma upp mig själv mera när jag cyklade i mörkret började jag tänka på bra texter och skön musik. Från ingenstans kom texten upp i huvudet, den där texten jag läst i någon kyrklig bok för barn eller liknande. Och den stämmer ju så bra! Jag menar, vad finns det att vara rädd för? Bortsett från våldtäktsmän och vilda djur är inte själva mörkret i sig farligt.
"Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor där inte mörkret är"
Så jag upprepade texten åtskilliga gånger för mig själv.
Upprepade och cyklade vidare, lite modigare än förut. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar