Jag är glad, jag är ledsen. Jag är pirrig och jag blir upprörd. Alla dessa känslor varvar varandra med en fart jag själv inte har kontroll över. Som om att de försöker hångla upp varandra, det ena mer än det andra. Jag vill skrika "Stopp. Stanna. Det räcker!" men ingen jävel skulle lyssna.
Jag förstår inte hur jag ena dagen kan sväva bland molnen för att den andra dagen stå med ena foten i graven, ungefär. Och det är tydligen charmen med livet. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar