Jag satt i bilen när känslorna sköljde över mig som en våg. Jag var på väg hem från jobbet för att fira Johans 25-årsdag. Det skulle serveras alkohol till maten och detta fick mig på något konstigt sätt att relatera till studenten och farmor och farfar. Juni 2011 sprang jag ut från skolans dörrar och möttes av släkt och vänner. Den dagen satt farmor i rullstol så jag fick gå fram till henne.
Jag grät och hon grät. Hon sa att hon älskade mig och jag sa att hon var bäst. Vi båda visste, visste att jag skulle vara de första och sista barnbarnet hon fick se lyckas. 6 månader senare var detta ett faktum, en verklighet. Farmor hade förlorat kampen mot sin cancer.
Det gör ont i mig att Johan och farmor aldrig fick träffas. På något sätt liksom löste dem av varandra. 5 dagar efter farmors bortgång träffade jag Johan. Han kom i rätt tid så att säga. Det kan vara anledningen till att jag inte sörjt färdigt. Jag menar, vem sörjer som nykär? Skämt och sido. Det fanns dagar och nätter då Johan höll om mig och tårarna aldrig tog slut.
Jag blir förtvivlad över att Agnes inte vet vem hennes farmor är. Hon kan säga mormor och morfar men har aldrig ens blivit lärd att säga farmor och farfar. Det finns en anledning. Igår pekade hon på bilden av farmor som finns i vårt vardagsrum. Jag sa att det var farmor och gav henne fotot, hon tittade på mig och vågade inte ta emot det.
Klart att det känns i hjärtat,
när någon som varit allt för mig
endast finns på foto. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar