Om 2 veckor är mitt vikariat slut. Det har varit obehagligt att inte ha kontroll över vad som ska hända sen. Men nu, nu vet jag. Jag vet att jag får fortsätta, tillsvidare! Jag är överlycklig, gråter som ett barn av ren och skär lättnad.
Det är vid sånna här tillfällen jag inser,
inser att mödan är så jävla värt besväret.
Nu får jag äntligen säga det. Där satt den. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar