Alla helgonahelgen är till för att minnas det fina hos en människa. Allt det där roliga man hade ihop, det där som inte går att sätta ord på. För mig är det självklart. Det är väll inte direkt så att vi saknar av att minnas något dåligt?
Efter att ha samlat kraft hela helgen var jag äntligen till farmors grav.
Många hade varit där och lämnat spår i form av gravkransar och ljus.
Även jag lämnade det efter mig. Något i mig gjorde fruktansvärt ont.
För ett år sen gick jag till farmor med en krya-på-dig-blomma.
Nu står jag vid hennes grav med en förbannad jävla gravkrans. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar