Jag trodde aldrig att den här dagen skulle komma.
1 år har gått sedan min farmor lämnade oss och ett tag var jag helt säker på att jag skulle vara hos henne vid den här tiden. Hon och jag i himlen, för så mycket har jag saknat henne. Så mycket att jag inte längre ville finnas, för hur skulle jag kunna leva utan någon som var hela min värld?
Tiden har gått men den har inte läkt ett sår. Jag har lärt mig leva med den saknad jag ibland inte känner av, för att jag fortfarande har bilden av att hon finns. Och det, kära medmänniskor, är hemskt. Att veta om att hon inte längre finns, men inte inse att hon inte är kvar. Det är ord, betydligt lättare att skriva än vad dem är att faktiskt förstå.
Min farmor fick aldrig se mig träffa mitt livs kärlek. Hon fick heller aldrig veta att jag kom in på högskolan. Farmor kommer aldrig att få vara med på mitt bröllop eller se mig med en kula på magen.
Men hon var med på min student och den dagen, den stunden, glömmer jag aldrig. Min kämpe. /Elin