Det finns olika typer av saknad. Viss saknad går att bota. När jag känner ett sånt där supersug av att få gosa med min lillasyster till exempel. Då åker vi dit och efter ett par timmar med bus och mys är de saknadsbehovet liksom uppfyllt för ett tag.
Men så finns det den där saknaden som är obotlig. Vissa dagar känns det verkligen så. Farmor har varit borta i åtta och en halv månad nu och jag saknar henne mer och mer för varje dag som går. Saknar så att det gör ont.
Saknad går inte över, men vi kan lära oss att hantera den. Tur är väll det. Eller kanske lite fint på något konstigt sätt. Att livet går vidare trots att minnet av någon annan vänder ut och in på hela vår själ. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar