I de flesta fall när något infektion eller ett virus tagit beslag på vår kropp, väntar vi några dagar med att kontakta läkare i hopp om att det ska gå över. Den dagen vi sedan fått vår läkartid, är den dag vi börjat krya på oss. Rätta mig om jag har fel, men oftast sitter man där i väntrummet som snabbt förvandlats till något skamrum. I detta skamrum sitter man och känner sig dum över sin bokade läkartid. Samtidigt sveper blicken över de andra människorna i rummet och man hoppas djupt att dem känner likadant.
Idag var ett undantag. Magen riktigt smärtade när jag satt i skamrummet, byxorna gick inte att stänga idag heller. Jag känner att något är annorlunda men kan inte sätta fingret på vad. Läkaren höll med om att något är på tok men vet inte han heller vad det kan vara. Urinvägsinfektion var det inte!
Men det kunde ju vara det, isåfall är det inte så längre. Kroppen tar hand om det där själv vet du. Sen kan det vara det, avakta och se. Avakta och se?! Tankarna bara snurrar i huvudet. Jag vill inte vänta, jag vill veta nu.
Jag blir förtvivlad. Ensamheten ekar inom mig.
Finns det någon som förstår mig, mina känslor?
Barnet inom mig skriker: "Håll om mig!"
Håll om mig och släpp för fan inte taget. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar