Flera personer i mitt sociala nätverk ser mig som en reserv.
Som en person att höra av sig till när livet är absolut piss. Som någon att ge skiten alla andra vägrar att ta emot. Som någon att ha makt över och spela svår inför. Men det räcker nu. Jag vill inte vara reserv och jag tänker inte ta mer skit.
Jag säger så, men ändå svarar jag lika glatt när jag får det där livstecknet.
Jag säger så, fast jag vet att jag inte klarar mig utan andras bekräftelse.
Och jag vet att du spelar svår. Jag vet också att du vet att det är just det som får mig att hålla mig kvar. Jävla idiot, du har så många brister. Det är bristerna jag älskar. Och om det hade varit möjligt hade jag säkert velat ha dig hel och hållen, med alla dina jävla fel och brister. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar