Samma skrik som förut,

Ikväll gav Astrid mig en riktig flashback. Ett riktigt skärande kolikskrik fick mig att ta till de åtgärder jag vet lindrade förut. I ren panik ringde jag hem Johan som var hos en kompis. Lagom till han klev innanför dörren däckade hon som en apa kring min hals, högröd i ansiktet och sådär snyftande hämtande efter andan.

Själv försökte jag samla mig och även jag, hämta andan. Astrids kolik har satt djupa spår i mig. Idag klarar jag knappt en liten stund med skrik innan jag känner tålamodet tryta och ångesten krypa sig närmre. Alla känslor jag känner kommer ut i ilska. Jag både tänker och säger saker jag egentligen inte menar och jag kan inte hantera det.

I huvudet ekar allas kommentarer. "Det är så myyyysigt med smått" och jag undrar, vart då någonstans? Vart fan är det mysigt med skrik, panik, kolik och gnäll? "Åh, är du lycklig nu?" till svar vill jag skrika att jag aldrig varit med om något liknande helvete men istället svarar jag: jaa men det är klaaaart. Jag glömmer aldrig när en kvinna sa "Men visst är hon väll det bästa som hänt dig?" Jag svarade bara ja.

Idag vill jag förklara mig. Liksom formulera svaren lite bättre.
Astrid (och Johan för den delen) är det bästa som hänt mig men spädbarnstiden är det värsta jag varit med om. Vi klarade det tillsammans, som en familj (trots allt!!) och det håller på att bli bättre! Fan ta alla er som nu predikar om att jag kommer sakna den tiden. Vad ska jag sakna? Koliken!? Möjligen alla små söta nappar och kläder.

I skrivandets stund har jag tårar i ögonen. Det finns en del att bearbeta.
Astrid vaknar och tittar upp mot mig. Sedan ler hon med hela ansiktet.
För en stund glömmer jag det som varit. Allt kommer bli bra, jag med. /Elin