Jag känner mig otillräcklig. Vad jag än gör, vad jag än tar mig till så räcker det inte. Det ska alltid hända något mer, trots att vi just avslutat ett äventyr. Tro mig, jag är lika trött som dig på att jag är såhär. Så inåt helvete trött på att jag inte orkar, att jag mår piss efter att ha försökt ta mig igenom en vanlig dag. Trött på hur min kropp liksom skriker "nej Elin, nej!"
Ingen ska säga att jag inte försöker, för det gör jag. Hela tiden, varje dag. Men det är inte kul att få den där käftsmällen av både kropp och psyke efter att ha tagit en cykeltur till en vän eller varit och handlat. Det känns inte heller normalt att flåsa likt en hund när jag tagit mig upp för trapporna till mitt eget hem. Men jag tar mig ut. Jag lever normalt och för några timmar funkar det, tills det känns som om att jag sprungit ett maraton lopp eller setat hos en hjärnskrynklare i fyra timmar. Och då är det redan försent. Då vet jag att vila i sängläge är allt som hjälper. Det är här någonstans jag hämtar nackdelarna när jag överväger mina beslut vad jag ska göra för dagen, om jag ska göra något alls.
Förhoppningsvis är det här bara en period.
Och om jag lovar att fortsätta bita ihop,
så kan väll ni försöka ha lite förståelse. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar