Jag har i stort sett sovit mig igenom ett dygn, har bara vaknat för att äta eller gå på toa. Det har varit skönt och på så sätt håller jag mig lugn. Min vakna tid är kroppen snabb med att sparka bak-ut och ovissheten göra sig påmind. Inför livets öden står både jag och sjukvården helt maktlösa. Det suger ganska hårt.
Om jag fick en önskan, en enda.
Så skulle det vara en fortsättning.
En fortsättning att kämpa för. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar