Gonna hurt like hell,

Jag är frustrerad. Om det var någon som förtjänade ett lyckligt slut så var det min farmor. Hon förtjänade det allra bästa, för det var precis vad hon gav alla andra. Hon var en sån som skulle kunna leva utan både mat och pengar för att vi andra ska ha det bra. Inte ens när hon låg för sin egen död, kunde hon tänka på sig själv.

Min mamma fyllde år 3 dagar innan farmors bortgång. Vid den dagen hade farmor blivit såpass dålig att hon var sängliggandes och magrade av mer och mer för varje dag. Orden blev färre och färre, mest för att hon inte orkade. Jag var där, vi höll varandra i handen. Hon öppnade munnen men inget ljud kom fram. Hon svalde och försökte igen. "Blommor och lotter" sa hon. "Pengar av farfar" fortsatte hon knysta fram. Där låg min 60 år gamla farmor, präglad av sin sjukdom som bara gick åt ett håll. Men det viktigaste för henne var att mamma skulle få en present. Jag kommer aldrig förstå vart den kvinnan fick sin kraft ifrån.

Att se någon man älskar förtvina och försvinna är fruktansvärt. Vissa bilder sitter kvar, de liksom har klistrat sig fast på hjärnhinnan. Mina tankar snurrar och jag undrar om jag hade kunnat säga något annorlunda. Men vad säger man egentligen till någon som man vet ska dö? Någon som man vet att det kommer bli så förbannat tufft att leva utan. Att det blir bra? Att det inte kommer göra ont? Att vi klarar oss utan henne? Nej. Jag har lärt mig att det är fult att ljuga.

"Hold on, hold on to yourself

for this is gonna hurt like hell" /Elin