Aldrig känt värre,

Planen om att jobba misslyckades. Jag kom knappt upp ur sängen.
Pillerburken är nu min bästa vän. Mikron värmer upp vetekudden.
Jag ligger, sitter, står och går men vet inte vad som fungerar bäst.

Mellan vågorna av illamående hoppas jag att Johan snart ska vakna, så att jag kan få hjälp med att klä på mig. Varje rörelse, varje djupt andetag är som en kniv i ryggen ner i ljumskarna. Jag är ständigt kissnödig och har nedsatt känsel på insidan av låren.

Jag hatar att klaga men någon värre smärta har jag aldrig känt.
Det smärtar inte bara fysiskt. Det känns psykiskt också, tro mig. /Elin