WOW vilken stor dag! Tänk att det är två hela år sedan jag valde att inte ta på mig en sjal för att täcka underbettet, det fanns ju inget kvar.. Jag ger mig själv en klapp på axeln för att mina sjalar idag ligger i en spar-låda i källaren. Än idag kan jag se fina sjalar i butiker och känna sådan fruktansvärd längtan efter att bara få slita åt mig några stycken. Jag gör det inte, jag är alldeles för rädd för att falla tillbaka.
Jag är nöjd efter operationen. Såhär två är senare kan jag ibland känna av lite ömhet från käkarna. Jag har fortfarande nedsatt känsel. Jag trodde jag fått tillbaka den, tills Johan påpekade att det runnit mat på min haka. Jag kände ingenting. Sånt var pinsamt förut. Att någon var tvungen att säga åt mig att torka runt munnen, eller ännu värre: när dom inte sa något alls! Därför varnade jag alltid dom jag åt med. Jag förklarade och sa att dom skulle säga till om jag fick mat på kinden eller hakan, eftersom att jag själv inte kände. Klassen blev van med det. Tillslut behövde dom bara le och peka lite diskret på sin egen kind för att jag skulle förstå. Det kändes riktigt skönt.
Jag märkte att omgivningen inte tyckte att det var någon stor grej. Därför valde jag att göra det till en lika liten grej. För om jag själv accepterar hur det är så kommer alla andra också att göra det, utan några som helst problem. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar