Praktiken tar på krafterna, fysiskt och psykiskt. Att livet har sin gång, det vet vi alla. Men det är så fruktansvärt orättvist för de liv som inte ens börjat.
Mitt i allt står jag, snart ny utbildad undersköterska. Så ovetande om den brutala och blottade verklighet som skall komma att bli min vardag.
"Vad säger man till ett barn som har mist sin förälder?
Vad säger man till en förälder som har mist sitt barn?
Själv blir jag bara tyst och jag frös fast det var varmt.
Man säger inte så mycket men man känner desto mer.
Man känner skuld för att man klarat sig själv så bra,
man känner ångest för att man kanske kunde ha gjort nå mer.
Framför allt så känner man ett enormt medlidande.
Man vill bara ta tag i personen och hålla om den hårt" /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar