I vårat rum i Finland fanns 4 sängar. Min och Alex säng satt ihop, men det var ett bord imellan. Under bordet, på hyllan låg en bibel. När det var som mörkast fick jag för mig att jag skulle be till gud. Det finns en text jag känner igen och det är psaltaren 23. Jag läste den om och om igen. Tillslut gick den som rinnande vatten. Och även om gud för mig var död just där och då, så tror jag ändå att han var med mig. På ett litet hörn iallafall.
Idag var jag på mässan för att se när Marisha var med och sjöng i kören. Dem sjöng bland annat Psaltaren 23 och medans raderna rabblades fram i toner så fick jag känslan av att den betydde något för mig. Som ett svar.
"Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg. Du dukar ett bord för mig i mina fienders åsyn, du smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden. Din godhet och nåd skall följa mig varje dag i mitt liv och Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever"
(Psaltaren 23) /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar