Så börjar mitt liv sakta men säkert ljusna innefrån. Det har inte vart mörkt så länge, men lagom länge för att det ska bli obehagligt. Inget riktigt mörker heller. Bara jag själv som ser det mörkare än vad det är. Ett samtal med Liling. En promenad med Amanda. Snack på FB med Linn, Alex och Elias. Sånt hjälpte så otroligt mycket idag. Jag och Alex börjar till och med tro att Finland kommer bli bra!
Jag saknar dig idag också. Men mest är jag tacksam för att jag fick lära känna dig. För att du tog till dig mig. Stöttade mig precis som alla andra gör nu. Så mycket jag vill säga dig. Men orden fastnar i min mun.
"I will hold my head up high.
To try to see you.
There's so much i wanna say.
Above all that i miss you
And that im stronger than before.
Cause im learning to get by
But my love for you wont die.
This is my thanks, for all the love you brought into my life when you where mine.
This is my thanks for the memories we will cherish
Now that youre gone.
All i really dream of is to hold you tight and let you know.
You will always be here with us, In every single way.
But that, oh but that" /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar