Nu när käkkirurgen gett mig tillstånd att börja tugga maten lite försiktigt så kan jag inte! Det är ju helt tokigt. Som ett litet barn ska lära sig äta sitter jag där vid bordet. Försöker föra gaffeln mot munnen. Ibland träffar jag hakan istället för att jag inte har någon känsel där. Jag gapar som en liten fågelunge, får tillslut in maten och så ska jag tugga. Det är en helt sjuk känsla i tänderna. Som om att det var segnad sement jag tuggade på. Jag tuggar så gott jag kan, men det ser nog lite roligt ut.
Idag har jag haft lite ont, kan vara för att jag börjat röra mer på käkarna när jag äter. Därför har det blivit barnmat idag. Var och införskaffade några fler burkar med mamma nu på kvällen. Och när jag senare träffade min kära vänner fick det bli chokladpudding för hela högen, men det gjorde inget för det är ju trots allt ganska gott. Och jag lovar att det är värt det. Det gör inget att jag inte har lärt mig tugga än. Mitt utseende är förändrat. Jag har fått en chans att börja om. Min resa är inte slut men jag har tagit mig förbi den största bron.
"För bortom broarna finns en annan sida som jag öppnat, till slut.
Och nu är jag där, jag är där nu äntligen" /Elin
Hej Elin! Jag har läst din blogg lite i smyg på senaste tiden och jag måste bara säga att jag är jätteglad för din skull! Jag vill även säga att jag beundrar dig för att du är så modig. Du är en inspiration och jag är säker på att du är en förebild för många tjejer, iallafall för mig. Lycka till med allt!
SvaraRaderaKram Mikaela