I torsdags var jag på sjukhuset och tog prover med mera. Jag kom med bussen lite tidigare så jag satte mig utanför barnakuten, vid trä tåget och väntade. Jag såg många olika typer av människor. Korta, tjocka, långa, smala. Och alla hade de något gemensamt. Dom hade någon typ av sjukdom eller skada. Bland annat såg jag ett barn som satt i en special-byggd vagn. Barnet hade skenor på både armar och ben. Då kände jag en sån otrolig skuld. Här sitter jag och klagar för att jag är ful och inte får göra min "skönhetsoperation" inom kort. Jag ska ju få göra den, jag vet ju det. Ändå klagar jag. Jag är frisk. Jag kan prata, se, höra och gå. Och det borde jag vara så otroligt glad över.
Livet är orättvist. Kanske inte just för dig,
men för så många andra /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar