Bland det värsta jag vet är att träffa någon man inte ser varje dag för att sedan inte ens få ett hej. Allt jag får är en blick på magen och orden "hur mycket har du gått upp nu?" eller "så stor har du inte blivit, det är en pojke" Tänk att jag som alltid haft viktnoja faktiskt har lyckats släppa de spärrarna, för dessa nio månader. Kan inte andra också göra det? För tillfället känns detta mer som din ångest än min.
Jag har jobbat som ett svin för att bli den jag är. För att få bort de tankar jag hade och få de värderingar om mig själv som jag har idag. Med facit i hand har jag klarat mer än vad du någonsin kommer att göra. Och det är inte mitt problem. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar