En dödsannons i tidningen gav mig gåshud på hela kroppen. Jag rös långt in i ryggraden. Ett par hade förlorat sin dotter på samma dag som hon föddes. Det stog något i stil med att "dina sparkar kommer alltid att leva med oss"
Jag insåg ännu en gång att världen vi lever i är långt ifrån okej. Att bära sitt barn 9 månader och känna sparkar, köpa grejer, längta.. Att göra det och sedan förlora det man väntat på, är för mig, helt ofattbart. Hur tar man sig vidare utan att gå sönder helt och hållet? Jag vet inte och jag önskar att jag aldrig behöver få veta det. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar