Jag är i behov av någon, men vet inte vem. Johan jobbar natt och svarar så fort han kan, ändå känner jag mig så förtvivlat ensam. Här hos pappa, där jag tillbringar natten, är mottagningen på telefonen inte den bästa. Detta medför att jag inte kan ringa.
Jag behöver klara körkortet och få ett fast jobb. Jag behöver höra att det är okej att tvivla på saker som borde vara självklara. Och att det är naturligt att sakna någon eller något, till och med så mycket att det gör ont. För det går över. Eller nej, det går inte över. Man lär sig bara leva med det. Och det har jag bestämt mig för att göra.
Lära mig leva med den saknaden, lyckan, skulden, skratten och gråten.
Fortsätta leva i det liv där gränsen mellan hat och kärlek är minimal. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar