Aldrig hade jag trott att det kunde finnas en så stark kärlek till en hund. Förstod liksom inte att 12 år sätter spår, tills det var dags att säga hejdå. Tills jag mötte ett par stora hundögon som såg att jag visste vad som snart skulle hända. Jag visste att det var sista gången jag skulle få se dig, känna din päls mot min hud. Jag kramade om dig hårdare än någonsin. Mellan tårarna viskade jag att allt skulle bli bra. Att jag älskade dig. Och så ett litet tack. Mer behövde jag inte säga, jag vet att du förstod. Det har du alltid gjort, min fina håriga vän.
Så här sitter jag i min säng och tittar mot fullmånen. Är du där nu? Kan du se mig och alla mina tårar för dig? Jag är så glad och stolt över att du en gång var våran.
Över alla priser du vunnit. Över alla lyckade jaktdagar. För alla mina ensamma stunder som du gjort mig sällskap. För alla våra promenader tillsammans.
I mig finns ändå smärtan, tomrummet. Det faktum att du inte kommer tillbaka. Att jag aldrig mer ska få känna din päls mot min hud, i det här livet. Bara tanken att min familj inte kommer vara densamma utan dig gör fruktansvärt ont. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar