Förlossningsberättelse,

Idag är det morsdag. En dag då alla mammor ska hyllas. Dagen till ära har jag samlat information, styrka och mod till att dela med mig av min förlossningsberättelse.

Natten till den första mars vaknade jag 03:49 med en konstig känsla i magen. Utanför föll snöblandat regn och av någon konstig anledning tänkte jag "det snöade när jag föddes också" Magknipen kom var tionde minut och efter flera toabesök utan resultat slog mig tanken att det kanske var igång. Därför valde jag att inte väcka Johan. Tänkte att han behöver all energi han kan få, utifall att. När klockan närmade sig sju på morgonen och jag fortfarande inte somnat om gick jag upp för att äta frukost. Skulle precis slå mig ner i soffan då jag känner att vattnet går. Samtidigt som jag springer till toaletten ropar jag åt Johan i ren panik: "älskling, vattnet går!!" Yrvaken frågar han: "på dig?!" och kommer till toaletten för att lugna en skakig mig.

Jag ringer till förlossningen som ber mig äta frukost i lugn och ro för att sedan komma in och konstatera vattenavgång och kontrollera att bebis mår bra då jag "bara" var i V.37 (36+6) Någon frukost blir det inte men en väldans massa byte av kläder. Johan åkte för att tanka bilen samt bädda in sätet med handdukar. Jag själv satt på toa tills det var dags att åka. Väl på förlossningen konstaterades vattenavgång med klart fint vatten, dock inga värkar. Dom fick vi åka hem och invänta. På vägen hem stannade vi till vid brynolf bagare. Johan sprang in och köpte varsin lyxmacka och munkar. Nu skulle vi fira att vi inom två dygn skulle bli föräldrar!

Dagen går. Vi försöker sova och äta så att vi har energi inför livets viktigaste lopp. Vid 16 börjar jag känna av små värkar. De kommer ganska oregelbundet hela kvällen. Vid 21:30 tycker Johan att jag ska ringa förlossningen och då värkarna kommer med allt från 2-10 minuters mellanrum, lyder jag. Barnmorskan i luren svarar glatt att min kropp är bra som kommer igång av sig själv och hälsar oss välkomna in. I bilen får jag värkar med exakt 6 minuters mellanrum. Likadant inne på förlossningen. 

Jag är öppen två cm och förbereder mig på att bli hemskickad. Istället blir jag erbjuden att stanna kvar då jag ser så nervös ut och det står i min journal att jag har förlossningsrädsla. Efter mycket om och men, lugnande ord om att detta kommer ta lång tid och ett väldans velande bestämmer vi tillsammans att jag ska stanna kvar och Johan åka hem, så att vi båda får sova. Barnmorskan övertygar oss om att dem ska höra av sig till Johan så fort det händer grejer.

Jag får ett rum och en nattskjorta. En barnmorska kommer in med en så kallad "sovdos" vilket betyder två alvedon och en lugnande tablett. Jag tar bara två alvedon, mumlar något om att dom inte behöver dra alla över en kam och ge lugnande. Johan åker hem och jag lägger mig för att sova. Ganska snabbt inser jag att det inte kommer gå. Smärtan blir värre och ett illamående tar vid. Strax efter 01 tittar barnmorskan in och undrar om jag somnat. Jag svarar att det inte går att sova med denna smärta. Hon svarar att det kan vara så. Sedan börjar mina kaskad spyor. Jag larmar och talar om att jag kräks för att det gör så ont. Får till svar att jag inte kan få något mer läkemedel för att jag bara är i latensfasen. Så fortsätter natten. Jag kräks och larmar. Går på toa, blir svimfärdig, larmar och får hjälp tillbaka till sängen. Sover inte en blund. Vid 05 på morgonen larmar jag och talar om att det känns annorlunda. Jag får inte ens behålla vatten och i ren förtvivlan frågar jag vad jag ska göra. Personalen som svarat på mitt larm säger att jag ska slänga kräkpåsen i soporna när jag är klar. Då brister det. Personalen går och jag gråter.

Vid 07 kommer morgonpersonalen. Barnmorskan Anna och studenten Elin presenterar de sig som. Dem tar sig tid att lyssna på hur min natt varit. Kopplar ett CTG som inte visar så mycket värkar. Men när jag säger att värkarna bara sitter i ryggen känner dem i stället på min mage och konstaterar värkar var 5:e minut som varar i 30-40 sekunder. Kort men intensivt sa Elin. Vi kommer överens om att jag ska äta frukost och sedan få akupunkturnålar och ta ett varmt bad. Jag kommer bara till toaletten och tänker att helvete vad ont det gör och vad konstigt det känns. Larmar och frågar om jag kan få frukost på rummet istället. Men någon frukost går inte ner. I väntan på akupunktur blir smärtan så intensiv att jag åmar mig och skriker. En städerska kikar försiktigt in och hämtar personal. När Elin och Anna kommer in står jag vriden på alla fyra (en väldigt konstig ställning) håller mig i sängbordet och säger att dom minsann får snitta mig, att jag aldrig kommer klara smärtan. "Om det här bara är latensfasen kommer jag dö" säger jag och känner hur jag menar varje ord. Påminner mig själv om min låga smärttröskel.

Jag ser hur de kastar en blick åt varandra. Säger bestämt att dom måste undersöka mig innan nålar sätts. Genom en värk håller barnmorskan isär mina ben och studenten undersöker. Jag ser hur hennes hand fortsätter inåt och sedan ett stort leende på hennes läppar. "Ja, det är öppet tio. Inga kanter kvar och huvudet står i spine" Barnmorskan ler till svar och säger att vi måste ringa hit pappan nu. Jag ber henne göra det och drabbas av panik. Jag förflyttas till en förlossningssal och skriker att jag bajsar på mig. Vet att jag trycker för att göra det, utan resultat. Det trycket neråt stjärten var nog det värsta. Barnmorskan som varit och ringt Johan kommer tillbaka och säger "Om du vill trycka på så får du" Jag tänker att jag för fan inte kan krysta om inte Johan är här och ber henne istället att visa mig hur lustgasen fungerar. Den blev min stora räddning.

Lite mer än 20 minuter senare kommer Johan in till förlossningen. Jag kämpar på med lustgasen och säger några udda grejer. Har svårt att skilja på värk och icke-värk. Efter att ha haft Johan hos mig i 30 minuter och krystat i 12 utav dom föds våran Astrid när klockan slår 09:37. Hon skriker genast och efter att dem torkat av henne får jag upp henne på bröstet. Moderkakan kommer strax därefter och sedan påbörjas åtgärder av skönhetsproblemen som uppstått. För att inte tänka på vad dem gör mellan mina ben har jag Astrid kvar på bröstet och Johan påminner mig om hur fin hon är. Sedan får vi det traditionella fikat och rosa nålen att sätta på tavlan. Efter ett blodtrycksfall på toaletten får vi åka upp till BB några timmar senare. Vi stannade i två nätter innan vi åkte hem för att påbörja familjelivet.

När någon frågar mig hur förlossningen gick vet jag än idag inte vad jag ska svara och Astrid är snart tre månader. Jag brukar säga: Det gick bra men det var dåligt. För personalen som förlöste mig var helt underbar på alla sätt och vis med både mig och Johan. Men nattpersonalen som jobbade borde verkligen byta jobb. Jag har fått se min journal och det finns ingen anteckning från hela natten. Mellan 22:00 vid inskrivningen och 07:00 då morgonpersonalen kom, finns inte en endaste notering om att någon personal varit hos mig. Det står ingenting om att jag larmat och haft ont eller att jag kräkts och inte ens fått behålla vatten. Och det är där felet ligger. Ingen undersökte mig. Ingen trodde på mig och jag har aldrig känt mig så ensam.

Det här är en känsla som kan komma över mig rätt som det är. Kan få mig att gråta på bara några sekunder. Få mig att känna mig lika svag som jag gjorde då, trots att jag måste varit starkare än någonsin förut. Det har tagit tid, det kommer att ta tid. Det måste få ta tid och det är helt okej.

Sedan ser jag Astrid och påminner mig själv om att för henne,
skulle jag göra det tusen gånger om. Astrid, min Astrid.  /Elin