Jag tror att jag har glömt bort att sakna. Eller har jag bara lärt mig leva med det? Kanske har jag inte hunnit sakna eller helt enkelt inte orkat?
Jag känner mig dum. Hur kunde jag glömma bort att min egen farmor inte längre är vid livet? Denna förnekelse har gjort att jag inte varit vid graven på flera veckor. Graven där min farmor ligger medan mitt liv knallar vidare. För ett tag sen trodde jag inte att det skulle kunna vara möjligt, nu vet jag att så inte är fallet.
Mitt liv går vidare. Min farmor finns inte.
Men hon har funnits. Och det är huvudsaken. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar