Här om dagen pratade vi om studenten. Jag började tänka tillbaka på min student.
Jag minns så väl hur hjärtat slog extra, fjärilarna i magen och ögon fulla av förväntan.
Något som har grott sig extra starkt i mitt minne är farmor-kramen. Den minns jag.
Ögonen tårades innan jag nått fram. Vi höll som om att vi aldrig skulle släppa taget.
När jag i min förtvivlade gråt drog in ett andetag luktade det farmor, min fina farmor.
Än idag kan jag känna mig berörd av att tänka på den kramen.
Berörd på ett sätt som innefattar mycket. Både lycka och ilska.
Ilska för att livet är orättvist. Lycka för att hon faktiskt var med.
Även om hon visste att hon inte skulle orka en student till. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar