Det var då,

Då var min familj hel.
Då hade jag underbett.
Då var min värld mörk.
Då kom jag ingenstans.
Då träffade orden mig.
Då hade jag en önskan.
Då vågade jag ingenting.

Men det är över nu. Kanske var vissa saker bättre då, men vi lever i nutid. Allt "då" har redan hänt och det går inte att ändra på. Det bara är så, oavsett om vi vill eller inte. Det är över, det var då. /Elin

Mång kulturellt,

Så var det dags att trycka in konfirmanderna i en buss och åka till konserthuset, västerås för att titta på "Lions Of Africa" Det var inte som jag tänkt mig. Jag hade väntat mig mer.. händelser, dans. Och inte bara en massa bonk på trummor. Men medans jag satt där och tänkte på vad jag egentligen tyckte om det, så kunde jag inte låta bli att fascineras. På scenen framför mig står 8-10 personer som är långt härifrån, personer som lever så mycket annorlunda mot vad vi gör. Inte alls under samma villkor eller förhållanden. Det är både coolt och skrämmande.

I Afrika finns det lejon och mörkhyade män som spelar på trummor tills händerna blöder. I Sverige finns det kossor och en Carola som står på scenen och sjunger julmusik. Tänk att så olika saker finns på en och samma jord. /Elin

De som varit,

Sista dagen i skolan innan lovet, jag fick reda på att jag samlat ihop poäng som räcker för ett VG på samhällsprovet. Bra Elin, du kan om du bara vill.
Under kvällen gick jag och Rebecca på Lindboskolans galakväll, shit vad jag saknar den tiden. Årskurs 7-9 tiden då jag en gång dansade på borden under lektionstid och sedan inte ens vågade skära i en kiwi. Man skulle kunna säga att det var under den tiden min hjärna stängde av för ombyggnad men samtidigt gick på helvarv. Därför betyder Lindboskolan mycket för mig, det är en så viktig del.

Något som ibland kan göra mig deppig är alla tankar på sånt som varit. Inte för det som varit dåligt utan för sånt som aldrig kommer tillbaka. Jag vill bara spola tillbaka och vara med om allt igen, en gång till.
För det har varit så galet bra. /Elin

Gömd styrka,

JAG KLARADE DET! Jag får VG som slutbetyg i både Medicinsk Grundkurs och Omvårdnad. Det gick, det var möjligt för mig också. Jag missade en del utav kursen i ettan då jag försökte mig på lärlingsutbildningen och en del i våras då jag opererades. Ändå sätter jag ett starkt VG i båda kurserna. Det är så otroligt bra kämpat och det är så otroligt värt allt plugg.
Idag är dagen då jag för 40 veckor sen tog av mig sjalen för sista gången. DET känns stort. Som ett slags mål jag haft, jag är där nu. Och med alla dessa positiva besked jag har att ge er idag så vill jag även säga att ingenting är omöjligt, jag orkade fast jag trodde jag var helt slutkörd. Man går på sparlåga, en styrka som är gömd. Och kan jag så kan nog faktiskt vem som helst.


"Nu här i mitt liv ser jag mig själv och mina drömmar som jag har. Minnen jag fått finns alltid kvar men jag vill mera idag.
Allt gav ingenting dagar försvann, människor kom och gick igen. Men nånting fanns kvar en styrka och själ som jag gömde i mig" /Elin

Sån skillnad,

Hade tagit ledigt från skolan idag för att ha 2 "Via dolorosa pass" med åk 7. På det första passet var jag själv, men på det andra var Marisha med mig. Det var skönt att hon var där! Under kvällen väntade även ett konfirmand pass och en ku kväll.
Idag har jag presterat, jag känner det. Jag har gjort något bra, jag ser själv en sån otroligt stor skillnad på då och nu. Elin som förut gömde sig bakom sjalen och sprang ut från ett konfirmandpass och inte ens vågade skölja frukten, kan idag stå framför en kofirmandgrupp, hålla i ett pass och göra det med glädje. För jag vill verkligen. Jag tycker det är kul, det intresserar mig att lära andra och få vara en liten, liten del utav deras dag. Det ger mig så otroligt mycket tillbaka.

En sån här dag finns det inte mycket att klaga på. Idag rullar allt som det ska, mitt liv också. Mitt lilla liv som jag förändrat, som jag värdesätter. Idag har jag återigen visat raka motsatsen till den gamla Elin. En motsats som bara kan mätas utav någon som varit med hela vägen, till exempel jag själv. /Elin

40 veckor efter operation,

Jag ryser när jag skriver det. 40 veckor, 40 helt otroliga veckor. Allting har hänt, mitt liv har liksom vänt på något sätt. Det känns så ofattbart sjukt bra. Men jag förstår att ni andra inte förstår hur stort det är för mig. Det är kanske inte så normalt att glädjas över 40 veckor av något som är som ett helt nytt liv, men jag gör det och jag förstår varför, någonstans kan jag känna att det är huvudsaken.

Jag vill så gärna få er att förstå, kunna uttrycka mina känslor i ord. Men det går inte. Det kanske inte ens ska gå att sätta ord på något så otroligt. /Elin

Måste landa,

Jag är så enormt otroligt skoltrött. Jag satte mig och försökte plugga men det går inte. Jag blir så förtvivlad. Så många tårar som bara vill ut. Jag är arg, ledsen, besviken och väldigt, väldigt blandad. Jag vill göra så mycket, hinna med så mycket. Men tiden räcker inte till, jag är ju bara en människa.

"En stormig dag går mot sitt slut och ingenting blir som förut.
Jag tror jag måste landa" /Elin

Negativt & positivt,

Det har varit en konstig helg. Jag har varken haft lust eller ork att göra något alls. Ska ta tag i pluggandet också, 3 prov den här veckan. Men jag ska ge järnet nu sista veckan för sen är det lov och efter det har jag praktik på Ädelstenen 4 veckor. Skönt att få vara på hemma plan och kanske få sova ut lite. Jag är ganska slutkörd just nu faktiskt, jag sover för lite. Sitter och pluggar mitt i nätterna. Fortsätter jag såhär står jag snart i väggen och DET tänker jag inte acceptera för dit ska jag aldrig mer.

Vi har alltid ett val. Jag kan välja att se det negativa i allt, då kommer mitt liv bli väldigt tufft. Men så kan jag välja att se det positiva i allt och då kommer mitt liv bli.. ganska intressant. Så vi gör så, för nu i alla fall. /Elin

Can´t hurry love,

Jag har en massa vänner som inom kort har ändrat sin relations status till att vara "I ett förhållande" Jag tyckter helt ärligt att det hur gulligt som helst. Lite komiskt bara att allt händer under en och samma vecka. Men vi vet alla att man inte kan styra sånt där och jag är verkligen glad för deras skull, absolut! Jag känner inte pressen att själv "skaffa någon" Jag är bara lite orolig för att bli något tredje hjul.. Men med rätt vänner så händer det aldrig.

"You can't hurry love
No, you'll just have to wait
She said love don't come easy
But it's a game of give and take
You can't hurry love
No, you'll just have to wait
Just trust in a good time
No matter how long it takes" /Elin

Best memories,

Idag har jag spenderat en massa tid med olika personer som är viktiga för mig. Efter skolan tog jag en kaffe med Sannaklara, prat om allt och inget. Hur bra som helst! Lite senare tog jag och Amanda en mini roadtrip. De sista timmarna på dygnet hade jag en tokig och välbehövd stund med Amanda och Rebecca. Det är sånna här stunder jag vill kunna minnas och aldrig, aldrig glömma.



"All the crazy shit I did tonight, those will be the best memories. I just wanna let it go for the night, that would be the best therapy" /Elin

Nu i mitt liv,

Läkarbesök på förmiddagen. Jag har inte så mycket mer att säga om det.
Åkte in till skolan enbart för att prova ut en studentmössa, beställde en tjocktröja också. Det blir så bra så.. Men studenten känns långt borta. Jag vet att tiden går fort och att det snart är över. Men vad händer sen? Och alla saker som måste fixas innan, betygen. Min tid räcker liksom inte till. Dagarna går och jag hänger inte med för fem öre. Jag måste lära mig att fokusera, prioritera och acceptera. Och så en sak till: Jag har några utav världens bästa vänner. Tack.

Kommer det bara att bli värre? Vad händer nu? Hur kunde jag?! Ett djupt andetag. Det kommer inte att bli värre om jag gör något åt det och livet går vidare, precis som vanligt. Jag gjorde vad som kändes bäst just då. /Elin

Döden för mig,

Jag hatar döden, jag är rädd för döden. Den skrämmer mig. Vad händer sen? Ska det bara ta slut och bli svart, alla andra fortsätter gå till skolan och arbetet utan att ens bli berörda över att min plats är tom. Döden är orättvis, livet är orättvist. Vissa får dö så tidigt och vissa måste lida i flera år. Jag ser inte rättvisan någonstans i det. Men egentligen är det onödigt att tänka så mycket på döden och att låta sig skrämmas utav det. För tänk när jag en gång dör, så visar det sig att det inte alls var farligt. Då har jag slösat hela mitt liv åt att vara rädd för något som visade sig vara hur bra som helst. Och det är ju dumt.

Jag tänker att om man fått ett liv så är det var och ens uppgift att leva det hur man vill. Och har man fått ett liv så är man nog faktiskt skyldig att dö. /Elin

39 veckor efter operation,

Om en vecka är det 40 veckor sen. Det känns så otroligt långt, men ändå så kort. Det känns som om att jag varit den här Elin hela mitt liv. Men det är långt ifrån sant. Jag har alltid varit elin som en i mängden, idag är jag elin som i Elin. Jag vet inte hur jag ska förklara, men det känns bra. Ska det verkligen krävas en operation för allt detta? Jag tycker inte det och jag tror inte riktigt på det, någonstans handlar det om att jobba med sig själv från djupet. Och tro mig, blod svett och tårarna har varit många. Men jag ångrar inte en minut.

Jag skulle vilja säga att operationen var som att öppna en bro med nya vägar. Jag ser delar av livet som jag inte trodde fanns och tar mitt livs chans. /Elin

Gammelfarmor,

Min dag var toppen tills jag kommer hem och mamma berättar att gammelfarmor i Finland har lämnat oss för en skönare värld. Jag blev mest chockad. Det kom väntat, men oväntat för tillfället. Jag vet att du har det bättre nu. Det lidande liv du levde gav dig inte längre något. Jag vill våga tro att du har kommit till ett fint ställe där smärta och sjukdom inte existerar. Där alla lever lyckliga och ingen behöver gå igenom ett krig. Jag är så arg och ledsen för att jag inte var där och kunde säga hejdå, men samtidigt är jag glad. För jag vet att vart du än har hamnat så är ni tillsammans igen. Världens vackraste människor.

Vi ses igen, jag vill våga tro att det är så. Och tills dess kommer du fortsätta vara min gammelfarmor, skillnaden är bara att vi inte ser varandra. /Elin

Som en sol,

Idag är en riktigt bra dag. Ingenting känns speciellt jobbigt. Jag mår bra, jag skiner. Som en sol ungefär. Jag vill skina som en sol, värma den som behöver. Stråla på den som hamnat bakom molnen. Lysa upp tillvaron för den som har natt. Precis som ni alla gör för mig. Det är en sån här dag jag måste minnas.



Mina strålar kanske är svaga men dom försöker, precis lika mycket som dina.
Kom så strålar vi tillsammans. /Elin

Vill kunna förlåta,

Tog mig ut på landet för att spendera första natten hos pappa, i det nya huset. Mitt rum är mysigt och jag trivs ganska bra. Kanske blir det fler kvällar där, vi får se. Det är dags att acceptera och dags att leva vidare, i den här verkligheten. En dag är det här historia och den dagen hoppas jag att jag kan förlåta dina val.

"Jag fick dina ögon och din envishet.
Jag fick ditt sätt att gå, aldrig din uppmärksamhet.
Du talade om mig när jag inte var där,
De sa du var så stolt att jag gått så långt.
Så många frågor som aldrig fick nåt svar,
Finns det nån som vet vilken sorts man du var?
Ja det går i släkten var det någon som sa.
Ibland i spegeln ser jag dig titta tillbaks.

Jag förlåter dig, det här kapitlet är slut.
Jag sätter punkt här, jag andas ut" /Elin

Blame it on me,

Ibland gör jag saker utan att tänka, jag liksom bara gör det. Värre var det förut, men ibland får jag en mörk stund och säger eller gör precis som jag tycker. Vad jag oftast inte tänker på är att det påverkar min omgivning. Jag måste lära mig tänka större, tänka utanför mina gränser. Allt för att ingen annan ska ta skada.

"As life goes on I'm starting to learn more and more about responsibility. I realize everything I do is affecting the people around me. So I want to take this time out and apologize for things I have done. And things that have not occurred yet, And the things they don't want to take responsibility for" /Elin

Förlorad framtid,

Min framtid känns förlorad. Mitt mål att en dag bli Barnsjuksköterska spräcks som en såpbubbla. Jag pratade med min mentor idag, hon som skulle prata med lärarna i Engelska och Idrott innan sommarlovet. Hon hade inte gjort det nu heller. Hon bara stod där, lika lost som vanligt och fattade ingenting. Hallå, jag har IG i 2 viktiga ämnen. Fixar jag inte det så blir jag inte ens undersköterska.

Idag är en dag då jag vill vira in mig i alla sjalar jag äger och lägga mig i sängen. En dag då spegelbilden är alldeles för ful och fet för att ens få en blick. En dag då utprovningen av studentmössor känns helt meningslös. /Elin

Ondska för mig,

Det där med ondska, det kan tolkas så olika. Genom åren har synen på ondska ändras för mig. Tidigare innebar ordet ondska endast krig och eventuellt mördare. Idag vet jag att det är så mycket mer. Orättvisor, krig, övergrepp. Alltifrån sånna saker till modet kan vara ondska för mig. Med modet menar jag kraven som ställs på varje individ, hur man bör se ut för att passa in. Den ondskan ligger mig närmast. Jag vet själv hur det är att tro att alla önskar mig ondska bara för att jag hade underbett. Hur fan tänkte den där Gud då liksom? Men så har jag också kommit på endel svar. Mitt eviga sökande fortsätter, och bilden den blir bara klarare och klarare.

Gud har inte utsatt mig för krig eller andra hemskheter, men jag hade underbett och det skulle kunna vara för att an ger oss alla samma grunder och förutsättningar. Skillnaden på den ondskan och på min ondska är att jag har någons famn att komma till när jag behöver. /Elin

38 veckor efter operation,

På bussen hem idag pratade jag med en vettig och underbar person. Vi pratade om min operation, att det gått 38 veckor och att jag är totalt förändrad. Hur mycket jag växt. Jag är raka motsatsen till den gamla Elin. Men det är så otroligt svårt att få andra att förstå vilken resa jag gjort, alltså de som inte har känt mig flera år. För dom har liksom ingen Elin att jämnföra med. Dem känner ingen annan Elin än den jag är och vill vara. Och det kan göra att vissa uppfattar mig som negativ eller deppig, för dem jämnför mig med alla andra. MEN om ni skulle sett mig för ett år sen och se mig idag så lovar jag att ni förstår vad jag menar när jag säger att jag mår bra och verkligen, verkligen menar det.

"You did what you did to me, Now it's history I see.
Here's my comeback on the road again.
Things will happen while they can" /Elin

Långt härifrån,

Jag är så otroligt trött på skolan och mig själv. Vad håller jag på med? Jag skjuter upp läxor och inlämningar in till det sista. Det är inte ens ett år kvar på gymnasiet och jag totalt orkar inte. Jag är så sjukt skoltrött, jag vill härifrån nu.

En tanke jag ofta tänk och en fråga jag brukar få utav andra som hör om operationen och mina år av dåligt självförtroende, är om jag skulle vilja leva om mitt liv och vad jag skulle ändra på osv. Svaret chockerar mig själv ibland, men jag skulle vilja leva samma liv, på precis samma sätt. För utan alla stunder och gånger utav mörker och ljus, motgång och medgång så skulle det inte vara Elin.

"Kom och ta mig långt härifrån. Långt härifrån, långt härifrån.
Åh, och ta mig långt härifrån. Kom ta mig långt härifrån.
Och om jag fick leva mitt liv igen, Så skulle jag ta samma tåg" /Elin

Tears and rain,

Det händer ingenting. Varken ljust eller mörkt, bara detta otroligt tråkiga och deppiga gråa mönster. Dags att bryta det nu Elin! Grejen är att förut kunde jag gå i veckor, månader eller långa perioder i detta gråa och nu blir jag less efter 2 dagar. Men jag tycker att det är ett bra tecken, ett "friskhetstecken" för min del.

"Far, far away; find comfort in pain,
All pleasure's the same: it just keeps me from trouble.
It's more than just words: it's just tears and rain" /Elin

Till min farmor,

Det finns få personer som jag uppskattar så mycket som dig.
Din vilja, din styrka, din beslutsamhet och ditt eviga mod.
Och framför allt, din omtänksamhet och ditt hjärta utav guld.
Att gång på gång falla och sedan resa sig igen, det är stort.
Att samma person får ta en otrolig smärta, det är orättvist.
Att hela tiden ge utan krav att få tillbaka, det är kärlek.

Du är en utav mina bästa vänner, du känner mig.
Du är ljuset i mitt liv som får mig att kämpa.
Du är rösten som säger att allting blir bra tillslut.
Du är hoppet som säger att ingenting är omöjligt.

Men du är även min farmor,
och jag älskar dig otroligt.
Varje dag utav mitt liv,
när det regnar och är soligt. /Elin

Bara förtvivlan,

Jag är så otroligt förtvivlad. Jag vet inte varför. Det är nära till tårar hela tiden. Ena stunden skrattar jag, andra vill jag bara gråta. En känsla som är ganska ny. Just det där förtvivlade, jag kan gråta men det kommer inte bli bättre utav det. Förtvivlan över att inte kunna göra något åt saken. Jag vill att något ska hända, något sjukt. Så att jag får något att fokusera på, för det här tar all min kraft.

"Jag vill kasta loss, och lära mig slåss.
Raka av mitt hår, och bäras ut på bår.
Ta tjuren vid hornen, och hålla dom hårt.
Bita på sanningen, Och kväva all gråt.

Börja sluta tro, och låta vansinnet gro.
Jag vill sparka bakut, och göra nåt sjukt.
Släcka fyren på berget som räddade liv,
och smita från smällen med sjumilakliv" /Elin

Genom eld min vän,

Jag är helt slut i huvudet, kan inte tänka klart. Vilken dag.. Goda nyheter, viktiga beslut, välbehövda pratstunder. Det är min dag på det stora hela, tuff men bra. Att jag får en chans att förklara mig, möjlighet att göra om och göra rätt. Det är stort, det är viktigt, men det händer inte ofta. Att någon vågar prata om saker i verkligheten och få ärliga svar, istället för att försöka reda ut allt på otydliga sms, det är faktiskt starkt gjort. Det är tufft för stunden, men känns 100 gånger bättre efteråt.. Nu ska jag göra allt vad jag kan för att det ska bli bättre. För jag är inte beredd att bli lämnad utav någon. Det kanske tar tid, men snälla lämna mig inte.

"Genom eld, bara för ikväll
Håll den tänd, vi kan gå i eld"/Elin

Someone else´s life,

För att lära känna nya människor krävs en öppenhet. För att släppa in dem en bit på sitt liv krävs både tillit och respekt. Jag gillar att lära känna nya, tycker det är lika imponerande varje gång hur slumpen avgör att man träffas på ett ställe och sedan fortsätter hålla kontakten på ett annat.

Till dem personerna som jag släpper in så har jag en tillit. Annars skulle jag aldrig göra det. Men ibland blir det fel, väldigt fel. Jag vill så gärna visa hur glad och tacksam jag är, men så i vissa situationer visar jag raka motsattsen. Hur kan det bli så? Personer som verkligen lärt mig våga, som fått mig att bli en starkare och kanske lite bättre människa. Hur kan man låta bli att inte älska dem?

Det är på väg tillbaka. Min rädsla och ständiga panik. Jag vet inte varför. Hur som helst så måste jag ta tag idet. Den ska inte få ta över mig och mitt liv, en gång till.

"My hands shake, My knees quake. It's every day, The same way.
I'll show you every way I've grown, Since I met you" /Elin

37 veckor efter operation,

Igår var jag äntligen hos käkkirurgen tack vare denna äckliga smärta i käken. Det visade sig vara streptokocker som tagit sig in till körteln under vänster käke, tack vare något som från början var en finne och en blåsa i läppen som tandhygienisten råkade göra i tisdags. Tänk vad lite hormoner kan ställa till med! Nu blir det antibiotika 10 dagar. Mindre kul, men blir det bättre utav det så är jag glad. I övrigt så är allt bra. Jag börjar få tillbaka lite mer känsel på högersidan. Det är väll på tiden.. Men som sagt; Vill man vara fin får man lida pin.

"Djupa andetag. En människas kärlek och lag.
En människas renaste slag. Att vara precis den hon är.
Även i barnet, Även på jorden. Även som blomma, Djupa andetag.
En människas renaste slag. Att vara precis den hon är" /Elin

Tankar blev krönika,

Ge människor en chans, ge dem en plats

De flesta klagar på att det finns dåligt om platser ombord på stadsbussarna. Det skrivs mycket om att antalet platser borde utökas för att minska antalet stående på grund utav ren säkerhet. Men antalet platser ska inte behöva utökas, det räcker med att vi vågar ge lite plats åt våra medmänniskor.
Igår när jag åkte linje 19 från sjukhuset så satte jag mig längst bak. Efter en stund såg jag att ett flertal människor stod upp, där det egentligen ska finnas plats för den som är rullstolsburen eller har med sig en barnvagn. Jag började titta på sätena framför mig, så många var vi väll inte? Nej, så många var vi inte, men nästan varenda människa hade satt sig längst in och sedan lagt sin väska på sätet bredvid?! Jag har sett det flera gånger och jag har reagerat, såklart utan att säga något. Jag har även tänkt på att, så fort någon kliver på bussen blir den personen genast synad från topp till tå och strax där efter har man lagt väskan på sätet bredvid för att markera att: här är det minsann upptaget! Men då kan jag inte låta bli att undra, vad är det som är upptaget?

Jag tror säkert att vissa människor har en anledning till varför dem reagerar som de gör. Det kan ju finnas personer som har en hel del bakom sig, eller för den delen är rädda för närkontakt eller bakterier. Om man nu har något sådant som anledning, så respekterar jag det. Men jag tror att det är långt ifrån alla 25 personer som ens har en anledning.

För har ni tänkt på att om bussen, mot all förmodan skulle vara med i en olycka, så skulle hälften av människorna på bussen bli svårt skadade eller kanske inte ens överleva. Och vet ni vilka? Dem som står upp, dem som klivit på bussen och inte haft så mycket annat till val än att stå där och få alla blickar på sig. För skulle personen fråga om det var ledigt där en väska låg, så lovar jag att de där 50 ögonen skulle stirra ännu mera. Ägaren till väskan skulle i och för sig säkert flytta på sin väska och samtidigt flytta sig själv en decimeter in. Det är så typiskt oss svenskar. Vi är så otroligt rädda. Rädda för att bli sedda, kända. Vi är rädda för närkontakt, diskussion och så mycket mer. Vi är så iskalla människor, som om det var murar av is emellan oss. Men lyckas man bryta den där isen så tror jag att det kan bli jätte bra. Personen som sätter sig bredvid kanske till och med går att kommunicera med? Det kan även hända att man fått sig ett par goda skratt när man kliver av bussen. Det finns så mycket vi har att vinna, men egentligen ingenting att förlora.

Om vi alla kunde börja tänka efter lite, inte bara på oss själva utan även på våra medmänniskor, så tror jag att det här problemet skulle kunna få en annan innebörd. Istället för att låta det bygga våra murar högre och tjockare, så skulle det kunna vidga våra vyer och bredda vårat nätverk. Det blir liksom ett tillfälle att lära känna nya människor, tillfällen vi aldrig annars vågar utnyttja. Det finns så otroligt många fina människor där ute, vars insida vi ännu inte har en aning om. För att vi inte ens har gett dem en chans. /Elin

En krigares styrka,

Idag fyllde lillkusin Rasmus 2 år. Mycket folk som ville fira honom kan man ju säga! Min stålkvinna hade fått permission, så även hon kunde vara med att kalasa lite. Det var så roligt att se. Du åt, du gick, du pratade, du skrattade och du gjorde det med hela själen. Men jag förstår dig och jag tror att har man cancer för tredje gången så lär man sig nog att se det stora i det lilla. Du bevisar om och om igen för mig och alla andra vilken krigare du är. Du säger att du ger upp och inte orkar mer, ändå sitter du där på kalaset. För några dagar sen åt du inte, ditt ansikte var likblekt och ansiktsutrycket var ganska matt. Det har gjort ont att se dig sista tiden. Men idag kändes det så mycket bättre. Du ger mig hopp.

Det gör ont men du går ändå. Du vet inte vart det bär, du bara gör det. Och det kallar jag verkligen för styrka. Jag visste att du hade det i dig. /Elin

Underbara personer,

Jag gillar personer som känner mig, dem som kan mig. Vet hur jag fungerar. Och det är så skönt. Jag behöver inte säga eller skriva hur jag mår, personerna förstår på det sättet jag uttrycker mig. Och dom gör så gott de kan med den information dom har. Så mycket mer kan man inte kräva utav underbara personer. Jag behöver er, så håll mig hårt och släpp inte taget. /Elin

Riktig smärta,

När jag vaknade igår hade jag så fruktansvärt ont under vänsterkäken. I körteln som sitter där. Värken gick ända fram till hakan. Jag väntade till lunch, tog alvedon och ipren som inte gav någon verkan och sedan bad jag mamma ringa till käkkirurgen. Hon ringde hela dagen igår och dom skulle ringa upp. Ingenting hände så mamma ringde dit under förmiddagen och nu har jag äntligen fått en tid på måndag morgon. Det här är olidligt. Jag hoppas dom förstår att jag är ärligt. Jag tackade nej till smärt stillande efter operationen och nu gör det så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Med eller utan smärta tog jag mig till Åsby för att överaska Mariel som fyller 17. Trevligt att träffa människor som jag inte brukar umgås med. Människor som gör att smärtan för en liten stund, känns lite mindre. /Elin