Så var jag bjuden på fest i Västerås! Trevligt, ja det kan man säga. Men usch så rädd jag var innan. Varför är jag så rädd för vad andra ska tycka om mig? Dem får väll antingen ta mig eller dra. Jag måste få vara jag. Våga vara jag. Ett självförtroende som varit i botten tar tid att bygga upp och det måste få ta den tid det behöver. Man kan inte påskynda något eller springa fram. Sakta men säkert.
Personer jag bara träffat några gånger i mitt liv kan redan läsa av mig. Hur lättläst är jag? Jag försöker vara stark, bilda ett skal. Inte låta någon se mitt riktigt dåliga självförtroende. Men tydligen är jag fortfarande bräcklig. Precis som en sprickan i ett hus. Du kan måla över den hur många gånger som helst, men sprickan kommer ändå alltid att vara närvarande./Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar