Även om jag är lyckligare nu, mår bättre. Allting är bättre än förut, så saknar jag det där som varit. Jag kan till och med sakna den gamla jag ibland. Jag kunde ju skratta som alla andra, bara det att spegelbilden liksom tog emot. Och idag när jag tittade mig i spegeln, bet ihop tänderna så insåg jag; Jag har ju inte underbett! Det är som om att jag liksom inte insett det, eller iaf på ett sätt. Jag fick en jätte konstig känsla i mig. Som om att jag drömde.
Det här är jag då, något jag lämnat. Nu är det som om att jag varje dag går och väntar på att vakna upp med det där underbettet igen. Vänja sig vid att hela tiden behöva täcka munnen. Men det kommer inte hända. Underbettet är borta och det har tagit längre tid än jag trodde, att verkligen inse det. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar