Jag förklarade mina upplevelser för barnmorskan som sa att det lät som förvärkar. Vilket man kan ha flera veckor innan det är dags. Tack för den passen! Hon mätte magen som följer kurvan perfekt och kände hur bebisen låg. Jag förklarade de obehag jag upplever långt ner och barnmorskan bekräftade att bebisen ligger väldigt långt ner i bäcken. Jag frågade om risken finns att lillan flyttar sig nu och hon svarade säkert att: Nej, huvudet sitter fast så pass hårt nu, nästan helt fixerat!
Där någonstans började adrenalinet pumpa och nervositeten smyga sig på. För om det är något jag hört är det att fixering är det sista. Bebisen flyttar inte på sig mer, förutom sida till sida med stjärten och att sparka mot revbenen ungefär. Tänk vilken tur att tidig fixering är normalt hos förstföderskor! Jag fick ändå rådet att skriva ner önskemål till förlossningen samt höra av mig till dom om jag behöver.
Jag är så lättad att jag gärna tar smärtan.
För den har ju faktiskt gjort någon nytta!
Bebis kämpar på och det ska jag också göra.
Tillslut kommer dagen vi väntat på. Tillslut. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar