Idag när jag skulle åka bussen från sjukhuset fick jag se något som väckte en massa tankar och känslor i mig. Mannen framför mig har på sig en träningsoverall och vanliga sandaler. I handen har en vit plastpåse av något slag. I andra handen håller han i något som ser ut att vara inpackat i sjukhuset grön-plastiga-omslag. Ni vet sånt som instrumenten och sånt som ska vara rent ligger förpackat i. Han börjar prata med busschauffören om vilken problematik han varit med om, att han inte har några pengar osv. Jag hade själv 6 kronor löst som jag erbjöd. Chauffören lät honom åka med, på det villkoret att han satt längst fram.
På väg till centralen ser jag hur mannen försöker sluddrande prata med någon han känner sen tidigare. Han berättar att han varit på sjukhuset i 2 timmar. Att han fått motgift. Att personalen frågat om han verkligen skulle åka hem så tidigt. Han förklarade även att han hade precis samma saker kvar i midjeväskan som han hade när han kom in och att han fått med sig 2 kanyler och 2 insprutsnålar det var dom han prasslande höll i den enda handen. Väl på centralen gick mannen vinglande av och tackade chauffören så otroligt mycket för skjutsen.
Hela den här grejen rörde runt i hela mig. Jag brukar få avsmak för personer som är under de förhållanden som mannen var. Men den här mannen verkligen berörde mig. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta åt att han levde, för hans egen skull. Han var en sån där reminder jag behövde för att komma ihåg varför jag ska vara så fruktansvärt lycklig och tacksam över mitt liv. /Elin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar